Fångstgrop för Älg
Övriga gamla minnesmärken som finns inom Järnskogs församling
Fångstgropar
Häradsstenar
Klöftasprecka
Pilgrimsled
Stenåldersgravar
Silvergruvor
Skutegubben
Soldatgravarna i Boda
Säterliv
Vattensåg
Fångstgrop för Älg
I
Järnskog fanns fångstgropar bl.a. i Strömsmark och i Hajom. Jakten – eller
rättare djurfänget – hade även den i äldre tid en på åtskilliga sätt
annan karaktär än i våra dagar. I alla tider har dock älgen varit det
viktigaste bytet.
Man fångade älg
för att få kött och hudar. Man beredde hudarna och tillverkade sedan dräktplagg
såsom byxor och handskar. Älghudar användes även vid reptillverkning.
Bland de fångstmetoder, som brukats för älg, torde fångstgroparna vara de äldsta.
En fångstgrop för älg var rund, 3 – 4 meter i diameter och omkring 2,5
meter djup med sluttande väggar. I botten kunde placeras lodrätt stående
spetsade pålar, senare järnskodda.
Fångstgroparna var placerade i rader, med 30 – 50 meters mellanrum. Mellan
groparna fanns hinder eller stängsel av fällda träd och grova grenar med öppning
mot groparna. Fångstgroparna förbjöds i lag år 1864.
På Järnskogs församlingsgräns mot Köla församling finns fyra häradsstenar, detta lär vara ganska unikt, denna gräns är samtidigt häradsgräns mellan Nordmarks härad som Järnskog tillhör och Jösse härad. Detta innebär att Eda kommun är indelat i två olika härader. Dessa stenar är belägna efter väg 637 på Bodafjället, väg 177 på gränsen mellan Boda och Rudsgården, vid Hofsten och på Skillingmarksfjället.
Klöftasprecka
Birkekleva i Glava har en utförlig sida om pilgrimsleden genom Järnskog.
Klicka
här för att komma dit
I byn Boda ligger det en gammal soldatgrav, där ligger över 100 dalkarlar begravda efter kriget mot Norge (Danmark) år 1808. Endast doktorn hade uniform och Bror Höglund som skött gravplatsen i många år hittade där en knapp som nu finns i hembygdsföreningens samlingar. Den har varit inlämnad på analys och den analysen daterade knappen till tidigt 1800-tal. Dalkarlarna dog inte i strid utan i magsjukdom. Fullständig historik finns på Hembygdsgården.
Det finns ett flertal sätrar runt bygden och en av dem är Remjängssätern, där låg man i säter till fram på 1920-talet. Där bodde man då i eldhus som beskrivs i skriften Säterstudier i Västra Värmland av Bengt Lundholm.
Remjänssätra
Första stugan
Den första stugan kallades Bexesätra och var ett s.k eldskjul med två rum,
och avsedd för fäboddrift. Den stod norr om nuvarande gårdsstugan. Stora
rummet hade eldstad mitt på golvet och lucka i taket för röken. I lilla
rummet förvarades flaskor, ostsilar och mjölkhinkar, mjölken kyldes i bäck
eller källa. Senare bygdes eldstaden om till öppen spis och skorsten av sten
(se bilden).
Personerna på bilden är: Ingeborg Nilsson Tomta, Rudolf Myrvold Rømskogen,
Elisabeth Nilsson Tomta, Emil H Eriksson Bexere.
Kortet är taget i början av 1900-talet. Ingeborg blev gift med Oskar Haglund
från Östervallskog, de emigrerade till Amerika 1913. Rudolf Myrvold blev gift
med Ester Nilsson och byggde Nolhagen vid Dammen, flyttade sedan till N:a Gate.
Elisabeth Nilsson blev gift med Nils Nilsson från Gällsbyn och blev kvar på
Tomta. Emil H Eriksson förblev ogift, flyttade till Nolhagen.
Fäboddriften upphörde omkring 1920.
Nuvarande Sätern
Sätra med interiörbild samt stallet och Myrvoldsstugan längst till höger
Historik Hopstugan
Hopstugan med två rum och stallet byggdes 1919 för
hemmanets gemensamma behov.
Anders Klam och Axel Rundin timrade stugan för 300 kr och Nils Remfeldt åtog
sig stallbygget för 450 kr. Byggnadsvirket köptes av de ägare som har skog nära
sätern.
En utdebitering på 1 kr per skatteöre inbringade 744:83 kr
Hela kostnaden för säterbygget blev 1517:78 kr
På hösten 1945 renoverades stugan av Åmotfors AB som då
hade stora timmerdrivningar i Remjängsskogen. Bl. a. Revs de öppna spisarna
och järnspisar sattes in. Väggar och tak kläddes med träfiberplattor.
I byn Remjäng ligger en vattensåg som är restaurerad till ursprungligt
skick.